Lapland Vuollerim Welcomes You

Vuollerim blev höjdpunkten på resan!

2011-07-07T07:12:00.000-07:00

Vi stannade i Vuollerim för gästa Hotel Vuollerim Gästgiveriet och äta en god middag. Vuollerim blev nog höjdpunkten på vår rundresa i Lappland. Redan när vi åkte in i byn kände vi oss välkomna. Intrycket förstärktes sedan av byns positiva anda. När vi till exempel råkade nämna att " det skulle vara kul att pröva på att fiska" så vips fixades fiske guide och transport fram!

Thom & Lisbeth vid en fiskesjö i Swedish Lapland

Spegeldammen Vuollerim

Vi fick även tips att besöka Vuollerim 6000 och våfflor på hembygdsgården. Lite festligt att en av damerna som jobbade i hembygdsgården var ifrån samma trakt i Småland som min mamma kom ifrån!! Världen är bra liten trots allt.

Midnatt på Porsiudden, Vuollerim

Dagen avslutades sedan med att vi kunde njuta av midnattssolen från utsiktspunkten från slalombacken med en vidunderlig utsikt över byn och det omgivande landskap. Vuollerim är ett ställe vi gärna återvänder till!

Midnattssol på Bomyrberget Vuollerim

Utsikt från Hotel Vuollerim Gästgiveriet

Tack alla härliga typer!

Med Vänliga hälsningar

Lisbeth & Thom Lindén från Helsingborg

Pensamientos y la cena de salto de la casa (Cenando de casa en casa)

2011-05-11T05:29:00.000-07:00

Los últimos matices de luz resplandecían en el horizonte cubriendo el firmamento con el manto rosa del atardecer. Era primavera. Después de un emocionante viaje hacia el círculo polar y varias experiencias inolvidables, nos encontrábamos todos juntos, alrededor de una gran mesa marrón, cubierta de una fina tela color naranja, con vasos y cubiertos dispuestos estratégicamente sobre ella. Uno que otro comentario divertido salía a la luz en medio de toda una amalgama de idiomas diferentes y culturas distintas. Las risas invadían la estancia y el júbilo enterraba cualquier antigua zozobra interna en cada uno de los asistentes. Sencillamente, el cuadro era el de una cálida y gran reunión familiar.

Nos disponíamos a disfrutar de la cena luego de haber degustado de un exquisito plato de entrada en la primera casa. Algunos habíamos viajado en deslizador de pie por las estrechas calles de la villa. Otros habían preferido caminar y conversar al unísono. Ya en el interior del hogar, el sonido del vino, que alguno de los presentes vertía en el interior de una inmaculada copa de cristal, se unía a la algarabía natural de los invitados y anfitriones. Ese carmesí de aquel fragante vino… su consistencia, su olor, trajeron remembranzas de nombres y lugares, atribuidos probablemente a alguna vieja lectura acerca de celebraciones paganas en memoria de Baco y otros recuerdos referentes a los primeros festejos humanos.

Remembré frases sueltas y algunos datos interesantes. Aquel texto describía cosas como que el ser humano siempre había convivido en sociedades, desde los primarios y pequeños grupos o asentamientos hasta las grandes y complejas civilizaciones. Desde mucho antes del comienzo de la historia de la humanidad, un período anterior a la aparición de los primeros homínidos y australopitecos, hasta la aparición de los primeros homo sapiens hace más de 160000 años, el sentido de grupo había estado presente como el fundamento esencial de la existencia del individuo. Nuestras raíces históricas nos han dado la pauta de que la necesidad de estar como un conjunto, se encuentra innata en el ser humano desde tiempos inmemorables y que durante el transcurso de los siglos hemos construido una semiótica individual dentro de un medio social.

Alguno de los invitados comentaba sobre alguna divertida experiencia, sobre un trineo impulsado por perros husky siberianos, en medio de un safari en la Laponia, cerca de Vuollerim. Comíamos alegremente aquellos deliciosos manjares de la cocina típica de la región. Los filetes cortados delicadamente y cubiertos por una salsa, especialidad de la casa, se exhibían sobre la mesa para quienes desearan comer un poco más. Sabíamos que no bastaría una simple porción.

Bild av en gäst under blåljus festivalen

Mientras me llevaba un bocado perfecto a la boca, compuesto de un poco de croquetas de zanahorias, ensaladas con salmón y caviar y un trozo de filete y salsas de frutas, pensaba en el origen de las primeras celebraciones. Seguramente ellos habían comenzado a sentir la importancia de solucionar apremiantes problemas de grupo y de determinar el mejor momento para la caza y la pesca, de conocer con exactitud las épocas de siembra y recolección y el tiempo de desplazamientos y viajes. Con esto surgió una emitente curiosidad por la observación del día y de la noche y por la conducta de la naturaleza, las estrellas y el firmamento. El hombre había comenzado a crear un lenguaje alrededor de estos primeros indicios de la astrología y había otorgado importantes significaciones a estos hechos que aludían a dioses, deidades y demonios; a quienes tenían que rendir culto, adorar y venerar.

El convidante tenía la botella en la mano y vaciaba las últimas gotas del contenido dentro de la última copa restante. Empero, yo no dejaba de pensar en los primeros grupos de homo erectus, del período paleolítico, sentados alrededor de una fogata ya controlada por ellos, probablemente bebiendo agua en vez de cerveza o vino.

Fue inevitable no pensar en el postre de la siguiente casa. Tenía deseos de algo dulce, delicioso después de tremendo festín. Pensaba en un postre con moras silvestres o moras de invierno, con vainilla o chocolates, con merengue. De esa manera, mientras me llevaba la copa de vino rojo hacia la boca, reflexionaba, sobre todo, en lo que hablarían todos los asistentes, en medio de uno de los primeros festejos de cumpleaños en la antigua Grecia, en donde se encendían velas para el cumpleañero con el fin de proteger a los demonios que cuidaban de él. En ese tiempo no era tan importante la torta, sino las velas. Particularmente, prefiero la torta.

Una de las invitadas rió de repente, un poco sonrojada por los calores de la bebida, mientras yo pensaba también en los primeros bacanales estrictamente femeninos, introducidos en Roma en el año 200 a.c en nombre del dios Dionisio.

Cuando me encontraba desempolvando aquellos antiguos recuerdos de mi cabeza, provenientes de precedentes lecturas, irrumpió, de pronto, el sonido agudo de los golpecitos de una cuchara contra una copa de cristal. La persona que había organizado la reunión agradecía a los invitados por haber asistido y a los anfitriones por las delicias preparadas. Una de las personas tomó un acordeón y dedicó un par de canciones a los presentes, seguramente como lo hacían desde la antigua Mesopotamia, o desde la Grecia o Roma antiguas. Quién sabe, incluso como desde la prehistoria.

Al finalizar la canción, yo todavía mantenía el compás de aquellas melodías que sonaban en mi cabeza. Todos aplaudían y reían porque sabían que la fiesta continuaría. Poco después la organizadora se dirigió hacia todos los presentes y dijo de una manera determinante: “nos espera una sorpresa más. Vamos a comer el postre a la tercera casa!”

El escurridizo Salvelino Gigante

2011-04-28T06:06:00.000-07:00

En pocas ocasiones podemos escuchar acerca de verdaderas hazañas, en las que pequeños grupos de personas han sido capaces de crear algo verdaderamente trascendental y conseguir lo imposible. Lo cierto es que la mayoría de aquellos escasos logros son los que han forjado el mundo, tal y como lo conocemos. A propósito de ello, cabe decir que el trabajo es la llave que abre aquella estrecha puerta del éxito y que no siempre podemos glorificarnos por un logro conseguido. No todos los logros son positivos.

Un buen logro que se consigue a base de esfuerzo es meritorio y gratificante. Y este es el caso de una pequeña comunidad ubicada a unos 80 km hacia el norte de la ciudad militar de Boden y a 40 km al sur de Jokkmokk: su nombre es Vuollerim.

Iniciativa y trabajo en equipo son los sinónimos que evidencian la forma de vida de la gente en este pueblo de apenas 800 habitantes. En un pequeño lugar,en donde existen más de 50 empresarios independientes, que trabajan para mejorar la realidad de la villa y atraer el turismo, han sucedido acontecimientos verdaderamente significativos. Es así que, en el mes de marzo de este año 2011, Lapland Vuollerim, una pequeña empresa creada por los aldeanos de esta comunidad, que trabaja creando paquetes con actividades para el turismo, con el fin de ofrecer a los visitantes una opción diferente y una visión totalmente innovadora del concepto de la laponia, logró una nominación como mejor producto de exteriores en la feria silvestre de Estocolmo 2011. El mérito radica en que aquella nominación fue por segundo año consecutivo; que el año pasado quedó en tercer y lugar y este año en segundo. El hecho es que hubo más de 200 diferentes destinaciones de todo el mundo, de que fue el único producto nominado en Suecia, y que este año solo fue superado por un producto de la China.

El escurridizo Salvelino Gigante fue el producto que logró este galardón. En año anterior fue nominado el producto "Paseo a caballo bajo el sol de media noche". Estos hechos solo demuestran la fortaleza del grupo humano que labora tras esas nominaciones y nos indica que siempre hay algo importante que entregar a la comunidad y que nada es imposible cuando se desea con el corazón.

Lapland Vuollerim trabaja muchas veces de manera ideal, sin fines de lucro e invierte el 100% de sus recursos en su propia aldea. Lo que ofrece son experiencias simples, pero exóticas, apreciadas y únicas para los visitantes.Con esto, una vez más, queda demostrado, como lo dijo Einstein: "la madurez empieza cuando empezamos porpreocupamos por los demás..." y que cuando el trabajo se enfoca en el bien común, los resultados no tienen límites y son imperecederos.

Felicitaciones al pueblo de Vuollerim en la Laponia y a todos sus habitantes!

Ricardo Espinosa Bonilla

Hembygd i Norr med rötter och rutter.

2011-04-20T11:02:00.000-07:00

Som uppvuxen på flera kraftverksbyggen runt om i Norrland, har jag på varje ny plats ofta fått frågan om var min ”riktiga” hembygd är belägen.

”-I tallskogen” brukar jag för enkelhetens skull svara. Det var i den naturmiljön som jag kände att jag trivdes. De byggen mina föräldrar arbetat på under min levnad har alla varit belägen just där. I tallskogen. Men på flera olika platser och i skilda landskap.

Från skolan och litteraturen fick man veta hur begreppet hembygd skulle tolkas. Det handlar i de flesta fall om en fast punkt där helst flera generationer av tidigare släkten har tillbringat sina liv under långa tider. 1800-talets större bondgårdar tycks ha varit grunden för det som kom att kallas hembygdsgårdar som blev kärnan i den rörelse som vi idag deltar i genom föreningsarbete runt om i hela landet. Även moderna uppslagsverk berättar om hembygden som en landsbygdstrakt där någon vuxit upp och möjligen känner för att återvända till.

Hembygdsrörelsen har som regel främst varit inriktad på bevarande av den materiella folkkulturen, föreningsmöten, fester och dokumentation av muntliga traditioner. I ett senare skede har även kulturmiljön i vidare betydelse införlivats i begreppet och hembygdsföreningarna har blivit viktiga även för samhällsdebatten och miljöfrågor.

Någon egen bygd med inägor av hägnad åker och äng fanns inte i min uppväxt. Inte heller finns några bevarade egnahem eller ungkarlsbaracker för sammankomster av det ena eller andra slaget. Den materiella kulturen som vattenfallarna skapade runt sitt boende har inte uppmärksammats på samma sätt som böndernas.

När hembygdsgården i mitt nuvarande boställe i Vuollerim skulle invigas, hade tryckfelsnisses större släkting varit framme. Med stora utsirade bokstäver kunde man på den gamla röda,vitknutssmyckade mangårdsbyggnaden läsa ordet ”Hembyggdsgård”. De dubbla g:na i mitten av ordet väckte nog inte bara mina hembygdskänslor. Den större delen av byns befolkning de senaste femtio åren har ju alla haft min bakgrund med ett liv på ”byggen”. Den del av samhället där vi levde benämndes även som ”Porsibygget” på kartor och vägskyltar. Ortnamnet Vuollerim är för övrigt samiska och betyder Nedre selet. I dag är det vattnet oftast ett stillastående magasin för kraftverket.

MESSAURE

Källa: www.messaure.se,Messaures hemsida »

Hembygdsbegreppet är alltså ingen helt enkel sak. Men byn lever och framtiden är inte helt dyster. Värre blev det för grannbygget ”Messaure”. Nästan 3000 människor levde där under ett intensivt decennium i mitten av förra seklet i ett närmast urbant samhälle med en för tiden extrem biltäthet, landets modernaste kiosk, mängder av butiker, bibliotek, sjukstuga, kyrka, Folkets Hus och stor inflyttning. I dag finner återvändande, hembygdslängtande tidigare Messaurebor intet av detta. Människor och materiell boendekultur är borta. Kvar av detta finns endast den två kilometer långa dammbygnationen av jord och betong motsvarande fyra Cheopspyramider i volym.

Fortfarande sker dock en speciell inflyttning till trakten. Det handlar om växter tillhörande det gamla öppna odlingslandskapet från landets jordbruksperiod. Växterna har visat sig stortrivas i den exploaterade kraftverksmiljön. Som tidigare vattenfallare har de flyttats från ett annat dammbygge, tre mil nedströms Stora Lule älv vid Vuollerim, som idag skall skall beläggas med sprängsten för att Porsi kraftstation skall motstå kommande årtusendens vårfloder.

På tal om årtusenden kan nämnas att Messauremagasinet har sina stränder belägna på samma plats som havet hade direkt efter att inlandsisen släppt sitt grepp över området för kanske tiotusen år sedan. Människorna då hade alltså samma vattenutsikt som återvändande Messaurebor har i dag. Sedan i somras pågår även organiserade sammankomster för dessa hembygdstörstande människor. Fast utan hembygdsgård.

KIRUNA

källa: http://www.kommun.kiruna.se/

Om grunden för hembygden Messaures uppgång och fall låg i exploatering av eviga vattenströmmar som tyglades, ser det annorlunda ut för Kiruna stad. Här är det malmkroppen under själva hembygden som spökar. För att kunna komma åt större delar av den åtråvärda järnmalmen måste en tredjedel av bebyggelsen flyttas med människor och allt.

Den välbekanta siluetten av landets kanske modernaste och arkitektoniskt mest intressanta stad som uppfördes för 100 år sedan kommer att förändras för all framtid. Det prisbelönta stadshuset och Sveriges vackraste byggnad, kyrkan får göra gemensak sak med arbetarbostäder, Hjalmar Lundbohmsgården och järnvägstationen; Flytta till ett område som inte hindrar exploatering av resten av malmkroppen.

Den här gången skall man dock vara mer förberedd på förändringen. Länsmuseet, Länstyrelsen, kommunen, Riksantikvarieämbetet och gruvbolaget skyndar sig att komma samman medan lokaler för hembygdsfrågor fortfarande finns kvar. Frågor som behandlas är förstås vad som händer med en miljö när den förlorar sin djupare innebörd som hembygd för innevånarna och kulturarv för hela landet. Kan situationen behärskas och styras utifrån andra skäl än de rent ekonomiska?

Visst borde också Messaures rivning och folkförflyttningar ha föregåtts av liknande frågor innan den hembygden förstördes. Kanske kan de nyupptagna sammankomsterna på orten ändå leda till att en mötesplats kan ordnas både för de forna Messaureborna, nu spridda för vinden, och för oss andra som såg samhällets kvaliteter under utbyggnadsperioden.

POLCIRKELN

Källa: Lapland Vuollerim

Om man kan se problem kring hembygdsbegreppet med Messaure och Kiruna blir det kanske ännu svårare att ta sig an Polcirkeln. Den sträcker sig runt hela norra halvklotet på 66,6° nordlig bredd och utgör alltså endast en tänkt linje som oavbrutet flyttar sig på grund av planeternas dragningskraft och jordens skiftande lutning.

Min gamle vän och arbetskamrat Lasse menar emellertid att det endast finns ett ”riktigt” Polcirkeln, nämligen den plats där han är född och uppväxt. Det var också den enda plats längs hela den norra polcirkellinjen, där man tidigare kunde få en poststämpel på sitt vykort som visade att man faktiskt varit i Lasses och även Jultomtens hembygd. Stämpeln blev dock stulen för något decennium sedan när kommunens centralort Jokkmokk ansåg att den behövdes bättre vid deras byrå för besökande turister.

Av bebyggelsen i byn Polcirkeln återstår inte många bostadshus. Men järnvägsstationen, som lever en tynande tillvaro intill malmbanan med järn från Kiruna och elkraft från Messaure, har fått en nyinflyttad granne. Ett monument skapat av arkitekterna Per Persson och Annie Arnqvist har placerats där för att göra korsandet av polcirkeln till en exklusiv upplevelse för turister och intresserade.

Den symboliska polcirkeln är en vattenränna som inte fryser till om vintern. Den delar världen i en mörk och en ljus halvcirkel bestående av malmpellets och dolomitsten. Naturligtvis elupplyst.

Tyvärr är den inte flyttbar. Den följer inte med polcirkelns naturliga vandringar om 15 meter / år i nordlig eller sydlig riktning. Därför måste både Lasse och Tomten vänta ytterligare 50 år innan de får tillbaka sin egna hembygd.

Norrbottens jakt efter resurser som el eller malm, eller till och med turistattraktioner har gjort att vi kan utbyta hembygdens rötter med det mer mobila begreppet rutter.

Precis som i samernas värld.

Ulf Westfal, Vuollerim

A Fantastic Ride with Fabiola

2011-03-25T02:56:00.000-07:00

"Your horse is called Fabiola." Wow. First time to meet a Norwegian Fjord. How lucky I am! In Hong kong, I usually see Arabian horses/ racehorses from Australia or New Zealand only.

"Let's go to take Fabiola."

Haha, Fabiola is sleeping inside a "stadium". Oh he does not bother to have a look at us when we step in! He feels so easy and comfortable here. I am surprised! In Hong Kong, when a horse knows that someone is walking near him, he will immediately pop-up! The horses in hong Kong feel so insecured?!

Usually in a strange place, riding a strange horse, I will be nervous at the start. But seeing my guide Johanna doing the tack-up so carefully, I am relieved! She tells me why she does this, why she does that, all with a reason, not just out of routine/ out of a robot program! Her experiences coincide with the experiences I heard from my coach! Safety comes very first! My coach aged 40-something while Johanna is very young. What a wonderful girl to have all these experiences in such a young age!

It feels so good to be able to view the Lappland, to breathe the fresh air, to touch the forest, to see the river, all on a Fjord's back. Everything North LOL.

Although I am a city girl, finally i find out that I do not enjoy viewing natural scenery inside a car haha. I love going into the forest on a horseback. One has to move away the head, lower down the upper body so as to avoid a tree branch...feeling like playing hide and seek with friends in an early age - so happy so simple and so down-to-earth.

Fabiola loves eating flowers! He just picks flowers, not grasses, since there are plenty on our route. Funny! A boy likes flowers so much.

OMG! Johanna and her horse goes into the river!

Your horse is not afraid of water? How do you know the depth of the river? or any traps in the river bed? Your horse would not feel cold? Wow wow wow. Your horse seems to love kicking water! I can go into the river too? Wow so funny! First time I ride a horse into a river! So cool! I guess Fabiola is not scary of the river but I am haha. I am tensed. In Hong Kong, most horses hate stepping into water LOL.

As confidence with Fabiola grows, I asked if we can canter a little bit.

Superb! We can canter a little bit in the forest. Wonderful Wonderful Wonderful! Fabiola trusts me and jumps over a little branch on the ground! I can't believe that i do not hesitate LOL. I trust him too!

This is my first jump! I love the feeling very very much! Thank you Fabiola!Thank you Joanna!

3-hour ride is too short! LOL But I know, Fabiola needs a good rest.

Chiu-ching from Hong Kong

Kungens påbud till samer och birkarlar innebar: Dra från Vuollesita till Jokkmokks marknad eller döden dö.

2011-02-18T03:07:00.000-08:00

I Lule lappmark fanns under 1500-talet fyra lappbyar, sitor, som var och en bestod av ett större markområde och utnyttjades av den samiska befolkning som levde här. Sitornas områden kunde täcka många mil av naturlandskapet. De bostäder som fanns var alla av kåtatyp. Det skulle ännu dröja många sekler och folkinvandringar, innan de rödmålade fyrkantiga timmerhusen blev den vanliga byggnadstekniken för lappmarkens inre delar. Kåtornas rökpelare midvintertid, vittnade om att det var levande eldar, som inomhus gav människorna ljus- och värme. Ute var det mörker och kyla som gällde. Under månader. Varje sita bestod av något hundratal samer. Man levde i ett jakt- och fångstsamhälle där renen mest fungerade som drag-, mjölk- och lockdjur. En normalfamilj hade som regel tio till tjugo tamrenar.

Schefferus´ teckning av ett renekipage (1670-tal).

Sirkeslucht, Tuorpon, Jockmåck och SåcksJock var på 1600-talet namnen på de fyra sitorna inom Lule lappmark. Alla hade sina egna vintervisten med tings- och marknadsplatser inom sina egna områden. Lappmarkens och även Sveriges största lappby var SåcksJock, belägen närmast kustens handelsmän i öster. Hela sydöstra delen av Lule lappmark, med fisketräsk från Stora Lulevatten och Vaikijaure över mot Muddusjaure,Maitum och Stenträsket, täcktes av den stora skogssamebyn.

I mitten av 1500-talet var byn bebodd av ett tjugotal skattande lappar. Siffran fördubblades på ett halv-sekel och den totala befolkningen, med pigor, drängar och småbarn bör ha uppgått till minst 220 personer kring år 1600. Totalt fanns ca 900 samer boende inom Lule lappmarks byar.

Sitans organisation hade den gängse formen för nordliga jakt- och fångstkulturer, som funnits här sedan årtusenden. De hade alla sina egna platser för sommar- och vintermarknader och bytte plats inom byn beroende på renens betesförhållanden under olika årstider. Centralpunkt för sitan var Talvatis, platsen för vintermarknaden. Där möttes årligen byns ting för juridiska spörsmål. Det kunde röra sig om att fördela jakt- och fiskeplatser efter dödsfall eller nyskapade familjebildningar. Eller att lösa tvister och brottsmål inom samebyn.

Marknaden var också en social mötesplats där ekonomiska och mänskliga kontakter knöts. För att hantera ekonomin användes ett omfattande system med "skuldsedlar", birkar. För att minnas affärerna tillverkades en karvstock, oftast av björk, med bomärken och tecken. Varje varuslag och antal karvades in. Därpå klövs den nu bildade birken på längden. Året efter, vid nästa möte, passades bitarna ihop och skulden/fordran reglerades.

Den tidigaste handeln i området kan ha varit knuten till Novogorods intressen kring skinn från Lappmarkerna. Efterhand fick birkarlarna rätten att handla och även att ta upp skatt av samerna. Birkarlarna var en bondearistokrati nere vid kusten, i de områden som kronan redan börjat lägga under sig. Från ungefär 1300 och fram till mitten av 1500-talet hade de mer eller mindre monopol på handel och skattindrivningen i Lule lappmark. För detta betalade de en liten avgift i ekorr- och mårdskinn till kronan, som värnade om, och försvarade deras rättigheter. Birkarlarna delade upp lappmarken och samerna mellan sig, och var och en ägde rätten att handla med, och beskatta vissa samer. Ibland gick det så långt att birkarlarna ägde samer på samma sätt som man ägde jord och fiskevatten. I arkivmaterial kan man även utläsa att våld mot samerna förekom i samband med marknadsbesöken.

Utsnitt av Olof Tresks karta från 1643.

Lule lappmark hade fyra byar: Sirkeslucht, Tuorpon,

Jockmåck och SåcksJock

I Lule lappmark möttes man för handel på sitornas vinterboplatser under den kallaste tiden på året, omkring midvinter och Trettondag jul. Samerna vistades då i stillhet under en längre period på en fast plats lämplig för marknad. Närmare kusten låg marknadsplatser omväxlande vid Heden, Bredåker eller på en plats norr om Harads. Där har man samlats vintertid, eller vid tranans och vårens ankomst under Vårfrudagstid, i slutet av mars månad.

I SåcksJock tros sitans centralpunkt, marknads- och vinterboplatsen, ha legat längs renens gamla vandringsstråk och birkarlarnas handelsväg, längs Lule älvdal. Den löpte på södra sidan av älven från kusten upp mot Storbacken. Vidare över långsträckta myrmarker i området söder

om Bomyrberget mot Talvatisahpe, Borgarbacken och sedan via Koskatssjön till nuvarande Jokk-mokks samhälle. Ett minne från handelsvägen är den lastackja som funnits vid dikesgrävning i Bomyran hösten 1929.

Utsnitt av Olof Tresks karta från 1643.

Lule lappmark hade fyra byar: Sirkeslucht, Tuorpon, Jockmåck och SåcksJock

Redan namnet Borgarbacken för tankarna till handel och kontakter med kustens handelsmän. Platsen ligger intill Talvatismyren, som enligt namnet varit en vinterboplats med ting och marknad. Platsen domineras av ett högt berg med bra utsikt både upp- och nedströms älvdalen. Där låg SåcksJocks samebys centrum enligt Olof Tresks karta från år 1643. Här mötte samerna kustens köpmän för utbyte av varor, på den plats som under medeltiden skall ha utvecklats till den mest betydande marknadsplatsen i Lule lappmark. De varor som samerna erbjöd kunde vara bolstervar av renhud, lappskor, skinn och fisk. Detta byttes mot vadmal, blaggarn, mjöl, bröd, små kopparkittlar och järnvaror av olika slag.

Lule lappmark hade genom sin geografiska placering ett för svenska kronan utsatt läge, mitt mellan rikets fiender. Danmark-Norge i väster och Ryssland i öster. Alla tre rikena hade intresse av handel och beskattning av de människor som levde här. Detta förstod Gustav Vasa och bad sina fogdar att vara mer rädd om samerna så att de inte skulle fly Sverige eller handla med fienden. Han fördubblade samtidigt avgiften för birkarlarna som haft ensamrätten till handeln.

Texten hämtad ur: Underwisningh och Rettelse

huareffter den Stormechtige Högborne Furste och Her

Carl Suerigis Rikis uttkorede Konung och Arffurste,

Hertig till Sudermanneland, Nerichie och Wermeland,

will att H. K.m:ttz uttschickede tienere Ehrlig och

Welbördig Bärendt von Kolen medh Rasmus Nielsson

skole i Laplandh bestelie, Både huru schatten af

Lapperne skall utgiöres, och huru och på huadh sätt de

honom sedenn af Lapperne op bere skole.

Actum Stockholm.

Gustav Vasa blev med tiden mer varse om värdet av samerna som skat-tande medborgare. Därför infördes under 1500-talets senare hälft, förteckningar över såväl samer som de land och vatten de använde. Lulesamerna indelades av skatteskäl, i fjälloch granlappar (skogssamer) som fick betala en allt större skatt direkt till kronan. Samtidigt minskade birkarlarnas roll och de fick ofta övergå till att bli fogdar till kronan, eller syssla med en handel där kronan hade företräde vid marknaderna. Det var också där som den ständigt ökande skatten till kronan samlades in.

I och med Karl IX och de krig som bedrevs i Baltikum kom skatten att förändras. Matvaror behövdes till krigsfronten och lappskatten inriktades på födoämnen. Torrfisk, renkött och hudar skeppades söderut, och för samerna inleddes en lång period av svält och svåra umbäranden. Tiggeri och flykt från lappmarken blev ett allt vanligare problem för samerna. Endast de samer som kunde hålla stora renhjordar på många hundra eller tusentalet renar, klarade denna beskattning.

Resultatet blev att lappbyarnas områden förändrades. Då sitorna var indelade i familjeområden med ganska få renar, blev formen på byn rundad. En renskötsel med stora hjordar som hela tiden måste flyttas mellan fjäll och skog, bidrog till att byarnas form blev avlång med stora betesområden.
En storskalig tamrenskötsel blev lösningen för samernas
och även kronans problem.

Karl IX strävade efter större kontroll av lappmarkerna. Han införde en regel om att marknader endast fick hållas på bestämda platser inom varje lappmark. För Lule lappmark innebar detta att Jockmåck år 1605 blev den enda tillåtna marknadsplatsen för de fyra lappsitorna. Det blev med dödsstraff förbjudet att handla med samerna på annan än just denna plats.

Det stadgades att birkarlarna, två och två, på sin marknadsplats skulle "upphugga" en bod och en stuga, där den enda tillåtna handeln skulle förekomma, och då endast under dagtid. Birkarlarna skulle även hjälpa lapparna att uppbygga kyrka och prästgård. De blev också förbud för ogift birkarl att idka handel i lappmarken (1599); påbudet att birkarl, som i osedligt syfte lejde eller köpte en lapps dotter, genast skulle havas inför rätta och att man skulle låta " slå huvudet av honom", samt att den samvetslösa fadern skulle straffas till livet (dec. 1603).

Ett par år senare byggdes traktens första kyrka i Jockmåck. Den fick dock problem med att få intresserade präster att bosätta sig på orten. Församlingsbildningen upphävdes efter tio år och återuppstod först mer än ett halvt sekel senare.

Beläggen för en marknadsplats vid Borgarbacken före 1605 är få men intressanta. Platsen ligger ca fyra km sydväst om Vuollerim i anslutning till den gamla vintervägen längs Lule älvdal. Jokkmokkspastorn Jonas Hollsten berättar i Kungliga bibliotekets handskrifter av år 1771, att samer, enligt gamla mäns berättelse, haft sitt samlingsställe vintertid vid myren som benämns Talvatisahpe.

Innan dess skall samlingsplats, marknad och kyrka först ha funnits vid Heden i Bodenområdet. Efter detta flyttades samlingsplatsen till ett nytt ställe ovanför Harads och sedan vidare till Borgarbacken. Enligt Hollstens ibland osäkra och tvetydiga källmaterial, skall både kyrka och kyrkogård ha anlagts där, innan den platsen 1605 övergavs och Jokkmokk blev centralpunkten i Lule lappmark.

Sågverksägare FO Lundström, Vuollerim har berättat att ännu vid förra sekelskiftet skall rester av eldplatser för stockved varit synliga på platsen. Vidare finns lokala berättelser om att skogen tidigare varit avröjd där, men att stubbarna fått stå kvar och att en hel del gropar efter eldar skall finnas kvar där.

Även sentida inventeringar har visat på lämningar efter tidigare verksamhet. Hit hör en eldstad, som enligt jordprofilen verkar ha använts vid upprepade tillfällen. Här har också några mindre betesvallar registrerats, där samerna familjevis kan ha hållit sina renar under de kallaste vinterveckorna. Några spår efter kyrka eller kyrkogård har inte återfunnits på platsen

Om nu Borgarbacken var SåcksJocksamernas centralplats, hade den då någon föregångare? Flera platser är möjliga. Ortsnamn i närområdet som nämnts i sammanhang med marknadsplatser är Storbacken och nuvarande Suoksjokk by. Inga fysiska lämningar av marknadslämningar finns dock registrerade där.

I pastor Hollstens handskrifter och efterlämnade handlingar finns berättelser om hur samerna kanske redan under 1000-talet, skall ha haft sin kyrka och vintermötesplats i Heden, strax väster om nuvarande Boden stad. När böndernas marker ökade i kustområdet tvingades samerna att flytta uppströms älven mot en ännu inte lokaliserad plats ovanför Harads.

Intressanta lämningar finns längs vinter- och handelsvägen på Luleälvens södra sida nedströms Edefors. Arkeologer från Riksantikvarieämbetet har där registrerat en större koncentration av tätt liggande, svårtolkade, gropanläggningar på en västsluttning av ett berg en dryg halvkilometer från älvstranden som skulle kunna vara en tidig fas av en samisk samlingsplats.

Kanske rester av sovplatser i samband med renbete eller marknadsaktiviteter? Ett par liknande gropanläggningar längs älvdalen har båda daterats till mittperioden av det första årtusendet e.Kr. Uppgifter om stockvedseld, nuorssjo eller nying, som värmekälla för renskötare som övernattar vintertid, finns beskrivna i historiska texter.

En intressant detalj för oss Vuollerimbor, är att den skogssamiska lappbyn SåcksJock, numera stavad Suoksjokk, ännu för två sekel sedan benämndes ”Vuollesita” i kyrkböckerna. På svenska blir betydelsen Nedre byn.

Tänk om man i framtiden kan följa våra marknadstraditioner inte bara fyrahundra-, utan kanske tusen år bakåt i tid. Lappmarknaden blir då en angelägenhet inte enbart för nuvarande centralort, utan ännu mer för hela Lule lappmark.

Precis som förr.

/Ulf Westfal, Vuollerim

The Elusive Big Char

2010-11-01T06:53:00.000-07:00

There was almost no wind when a red and silvery belly flashed in the depths of the water before me. The blow came straight after and my hand clutched the rod hard. The fly line cut through the surface of the water while the springy carbon fibre rod had to work hard to sustain the weight of this colourful char.

I was back! The evening before I had a really big Char elude me all night. I had tried all my favourite flies, both above and below water. But this Char was proving tricky.

Once again I stood motionless with my Belly-Boat keeping my eyes fixed on the “throw distance” to the Chars food path. The first caddisflies had already begun to emerge and soon were hovering inquisitively around the Belly-Boat. I let the fly land a bit to the right of the last ring and a few thrilling seconds ticked away before me but to my disappointment I was found outwitted again - this char was not going to be fooled so easily. How many flies had I now dropped down in front of the char? yet all had been unsuccessful!

Once again I changed my fly, and lay out my fly in the Chars direction and to my delight got a hard tug straight away. I saw a glimpse of the silver and deep red before the char turned down towards the depth of the lake with my fly whilst the carbon fibre rod was clamped into a deep bow. The power of the fish increased followed by tight and lightning-quick breakaway attempts until the breaking point when the fly line cut through the water.

The pressure on my springy coil was immense but thankfully the char soon began to tire. Rushes were getting shorter and shorter and I could finally start to bring in a bit of line on the fly reel. Eventually, I could see a silvery red belly and the white lines on the fins. The small landing net was not much help when I tried to net this char lady on more than 6 kg.

Its freedom soon followed after a moment of admiration and a tear of joy for this giant which had eluded me for two nights.

I sat for a long time by the campfire and looked out on the glassy lake. The desire to go home had not yet set in. Instead, I crawled down under the blanket in the tipi and fell asleep with the fire crackling its spirit and with an aching wrist.

I was at peace - Örjan

Marknadsplatsen: Köpenskap, Tjära och Kärlek

2010-10-22T09:35:00.000-07:00

Edeforshistoria.

Edeforsen har genom årtusenden varit ett hinder för den viktiga kommunikationsleden längs Lule älv. Området blev därför en naturlig samlingsplats med marknad för tjära, som forslats till älven och under högsommaren flottats nedströms mot forshuvudet vid Överedet.

Birkarlar, som handlat med lokalbefolkningen åtminstone från 1200-talet, avlöstes av handelsmän som köpte tjära och annat som salufördes i försäljningsstånden på platsen. Den kom även att fungera som en folkfest för tillfälliga besökare och bygdens eget folk som tillsammans levde ut efter ett ofta slitsamt vardagsliv. Det gick ibland ganska vilt till och intimare möten kunde uppstå. ”Marknaden uppmuntrar till osedligt leverne” skrev bekymrade ledamöter i barnavårdsmyndigheten i ett protokoll från början av 1900-talet och antalet födda oäkta barn visade en markant ökning nio månader efter marknadstiden.

Nya kommunikationer till lands och ett minskande intresse för tjära bidrog till att Edefors marknad upphörde 1941.

Edeforshistoria: Lax från Haralt, en guldgruva för dem som tog allt

2010-10-15T08:00:00.000-07:00

I alla tider har lax fångats i Luleälvens forsar. Lagstiftarna levde långt bort, men i takt med behov från makthavare att finna nya inkomstkällor, började nya bestämmelser att gälla. Redan 1282 gjorde Magnus Ladulås allt norrländskt fiske till kronans egendom. Saltad Edeforslax exporterades söderut och vidare via Hansan till utlandet. Under 1400-talet får kyrkan större inflytande över fisket men med Gustav Vasas reformation blev det åter kronan som erhöll fiskerätten. Hundra år senare donerar Gustav II Adolf delar av fisket i Edefors till nygrundade Luleå stad som behöver medel för sin uppbyggnad. Dessa medel blev en betydande inkomst för staden ända fram till att statliga Vattenfall 1960 köper fallrätten och Laxede kraftstation byggs. Därmed stängdes fisket för gott och laxens vandring mot lekplatserna uppströms älven upphörde. Fortfarande finns en mängd byggnader och anläggningar, som minner om platsens betydelse förr. Nu som byggnadsminnen på Laxholmen som var centrum för verksamheten. En verksamhet som tidigare betytt enormt mycket och skapat rikedomar, som gynnat både vår region och landet i stort.

Byn Edefors benämndes på lulesamiska Haralt.

Ulf Westfal, Vuollerim

Vuollerim slideshow 2010.mov

2010-09-28T04:38:00.000-07:00

Norpan, Port Arthur och Andromedas rike

2010-09-27T04:48:00.000-07:00

Längs kulturens vägar i Vuollerimbygden

Inom vårt län finns många kända och mer eller mindre bortglömda färdleder från urminnes tider. Inom Jokkmokks kommun kan vi återfinna såväl lands- och järnvägar, Kungs- och cykelleder, skogs- och kyrkostigar, vinter-, sommar- och vattenvägar.

Under september månad uppmärksammades Kulturarvsdagen över hela vårt land. Temat i år är ”Kulturens vägar” och liknande arrangemang planeras över hela Europa.

I Vuollerimområdet, lyfter bygdeföretaget Lapland Vuollerim just nu fram tre olika färdleder, som berättar om vår egen lokalhistoria. Från den äldre stenålderns skogsstigar, via tidiga malmtransportleder där ren och häst var huvudaktörer, fram mot 1900-talets landsvägsbyggen där motorfordon senare skall komma att dominera.

Den 6000 år gamla bosättningen på Älvnäset intill Vuollerim, genomkorsas av gångstigar, som säkerligen utnyttjats alla årtusenden efter inlandsisens avsmältning. De leder mellan boplatser och t ex fiske- eller vadställen, har tidigt funnit den dragning mellan myrmark, berg och andra väghinder, som var lämpligast att använda. Sannolikt världens äldsta fornlämningstyp som fortfarande är i bruk. Idag kan man längs dessa, på plats studera vilka lämningar som blivit kvar från jägarstenålderns samhälle. De första fynden, som 1983 gjordes på Älvnäset, kom i arkeologikretsar skämtsamt att kallas Norpan, efter en seriefigur som var aktuell vid tiden för upptäckten.

Utgrävningsplatsen Norpan på Älvnäset

Inom mitt nuvarande arbete för Projekt Språnget, inom Lapland Vuollerim lyfter vi fram platser som kan tänkas bli intressanta för besöksnäringen. Hermelins ridväg är en sådan. I Murjek har man inom Råneälvdalsprojektet under lång tid arbetat för att hela ridvägen skall rekonstrueras, och bli en tillgång för besöksnäringen i bygden. Tillsammans med Murjeks hembygdsförening och Vuollerims ridklubb, vill vi bidra med att fortsätta iordningställa och skylta den mer än 200-åriga leden. Den löper mellan färjestället mitt emot Storbacken vid Luleälven, norrut mot Malmfälten via Murjek och har endast delvis blivit restaurerad. Kartstudier och beskrivningar kan emellertid berätta en hel del om stigens sträckning. Spåren kan följas över berg och dal, tallhedar och granskogar. Och intill Murjeks by kan man fortfarande se rester av den träbro som passerar en stor myr, som folkligt kommit att kallas Andromedas rike, efter roslingsväxterna (Andromeda Polifolia) som ymnigt täcker området. Hermelin, en gruv- och järnbruksägare, kolonisatör och välkänd kartograf var ledens upphovsman. Samuel Gustav, som var hans förnamn, hade som sin stora plan att kunna smälta Gällivare- och Kvikkjokksmalmen i Luleälvens lappmarksområden. Han anlade totalt 130 nybyggen i Norrbotten för att få folk att sköta transportleder och skogsmark, samtidigt som kolningsved till bruken skulle produceras.

Napoleonkrig och andra kriser i världen ödelade emellertid nästan hela det storslagna projektet. De påbörjade kanalbyggena längs Luleälven blev nedlagda. Den tänkta järnvägen från Gällivare till Storbacken blev inte av. Det uppförda stationshuset vid Vuollerim fick aldrig någon rälskontakt. Nybyggena övergavs ofta och de planerade transportlederna förföll. Än idag kan man dock se rester av såväl kanaler, nybyggen och Hermelinsstigar. När malmbanan sen blev färdig blev andra transportalternativ slutgiltigt överkörda. Idag är samma bana Sveriges mest lönsamma järnväg för gods.

Träbron över Andromedas rike på myren vid Murjeks by

Betydligt yngre är då landsvägen som bröts från Murjeks järnvägsstation mot Jokkmokk samhälle via Vuollerim. Orter utanför malmbanan skulle få förbindelser mot den större centralorten Murjek. Bron över Lule älv blev farbar år 1905 och den tidigare hästvägen mot Jokkmokk måste samtidigt förbättras och bitvis dras om.

I samband med detta arbete stötte man på stora problem med ett bergigt parti som måste tas bort i den tänkta vägsträckningen. Problemen tycks ha varit av den arten att vägarbetarna ansåg platsen, belägen ca 100 meter söder om nuvarande Väg 97 intill Padjerim, som ett rent helvete. Det namn som den besvärliga vägsnutten fick av jobbarna, blev ”Port Arthur”. Det blev även det folkligt använda uttrycket för denna eländiga arbetsplats.

Ingen jag frågat har något att berätta om namnet. En snabb internetgoogling på namnet Port Arthur ger genast utslag på flera barer, hotell och restauranger runt om i världen. Knappast någonting som kan ha varit upphov till denna arbetsplats namngivning. En namne är en hamnstad i Texas. Eller ett fängelse för engelska interner som skickats till det mer rymningssäkra Tasmanien i Australien.

Lüshunkou, numera en del av hamnstaden Dalian i nordöstra Kina, var tidigare känd som Port Arthur. Denna plats verkar mer intressant. Här pågick det rysk-japanska kriget 1904-05. Våldsamma, blodiga strider med kanske hundratusen stridande soldater gav eko över hela världen. Radiosändningar med nyheter från omvärlden fanns ännu inte, men regionala tidningar som per telegrafi informerades om stora världshändelser var i gång sedan minst ett halvt sekel. Kanske var det så kunskapen om krigsskådeplatsen Port Arthur kunde spridas över halva vårt jordklot.

Idag synes landsvägen som en oftast smal stig som endast breddar sig där vegetationen ännu inte hunnit invadera. På vissa sträckor syns spår av mötesplatser och av vägräcken där endast de huggna stenpålarna återstår. Vid en plats intill vägsträckningen kan man se det som sannolikt varit en rastplats för vägbyggarna. Några sittvänliga stenbumlingar i en ringformation kring en eldstad. Kanske var det här som fikasnacket, jobbarna emellan, kom in på den händelse som skulle ge det besvärliga vägpartiet dess namn. Port Arthur.

Port Arthurs svårgenomträngliga berg

Kulturarvsdagen blev i Vuollerimtrakten en dag med lokalhistoria på bästa pedagogiska sätt. I trevlig samvaro med mat, fika, kunskap och intressanta berättelser. På rätt plats. Längs vägen...

Ulf Westfal, Vuollerim

Lapland Vuollerim Welcomes You

Vuollerim blev höjdpunkten på resan!

Pensamientos y la cena de salto de la casa (Cenando de casa en casa)

El escurridizo Salvelino Gigante

Hembygd i Norr med rötter och rutter.

*A Fantastic Ride with Fabiola*

Kungens påbud till samer och birkarlar innebar: Dra från Vuollesita till Jokkmokks marknad eller döden dö.

The Elusive Big Char

Marknadsplatsen: Köpenskap, Tjära och Kärlek

Edeforshistoria: Lax från Haralt, en guldgruva för dem som tog allt

Vuollerim slideshow 2010.mov

Norpan, Port Arthur och Andromedas rike

Publicera inlägg

A Fantastic Ride with Fabiola